Barnen tror att de ska drunkna om de tar av sig flytvästen och ska lära sig simma. Inte så underligt funderat egentligen. Vi vuxna är väl också rädda?
Som det här med kärlek, vi väljer en partner som vi inte är tokförälskade i bara för att ha lite kontroll över tillvaron. Logik? Jo, vi väljer bort det där galet passionerade för att slippa få ont. Men vem har sagt att det ska göra ont? Är det inte bättre med 100% kärleksmums och sedan ont, istället för jämna förutsägbara gupp på havet? Nä, det kanske det inte är...
Det är som när vi funderar på att byta jobb eller flytta. Vi sitter med en flytväst på och vet vad vi har, men ingen aning om vad vi får. Blir det sämre? Kommer man att vantrivas? Eller blir det världens roligaste, rent ut av mycket bättre?
Vi sitter faktiskt på land allihopa med flytvästar på och det är inte många som tar av sig den och får se de där snäckorna, som ingen annan har sett nere på havets botten eller att få klappa silkeslena fiskar.
Man kanske ska knäppa upp sin dubbelknäppta flytväst? Eller inte...
Jag förstår inte hur J står ut med mig och jag förstår inte hur jag står ut med honom heller... men det kanske är så det ska vara? Man dras till varandras motsatser och det är just vad vi är.
J är min bäste vän och jag älskar honom!
