Plötsligt fick jag och serveringsläraren ögonkontakt och jag kunde inte placera henne. Plötsligt kom hon fram och sa:
- Stena Line, Kiel?
- Ehh...jaa!??
Jag tänkte stilla för mig själv, hur kommer hon ihåg mig av alla dessa människor på denna båt? Och är inte den resan preskriberad? Samtidigt kände jag ett lugn, det man inte minns har inte hänt!
Jag fann mig snabbt och låtsades komma ihåg henne också...
Annika och jag fick en alkoholfri välkomstdrink, som smakade tranbär. Jättegod! Maten var också lyckad.
Susanna som är kock visade oss sedan runt i restaurangen. Det var en rå men hjärtlig jargong därinne. Susanna ropade:
- Hör ni dåligt eller är ni bara dumma i huvudet? Sedan gick hon in och satte sig i sitt lilla bås, med sin trasiga elvisp. Innan vi gick visade hon in Annika i kylen och lämnade över vakten tills imorgon bitti, då är det Annikas tur att jobba där igen. Ja, jag förstod ingenting över vad dom pratade om. Men jag fick se lila och gula morötter...!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar