Va?? Vem, jag arg?

Någonting är det. Antingen värmen eller att tristessen gör sig påmind då man inte längre har sitt jobb att sköta. Inga rutiner som måste följas på semestern, inte mer än det vanliga. Man bara är och är det det som är så jobbigt för folk? Jag vet inte. Mig själv känner jag ju och jag vet vad som gör mig arg. Men varför blev jag helt stum idag när jag hade chansen?

En vuxen man kör omkring i sin bil och letar efter min son. Han hittar oss, på väg till bilen. Jag har äntligen övervunnit min ilska, sagt till mig själv; "Nu ska jag göra det här till en bra dag" så jag går och försöker småprata, lyssna på vad barnen säger och skrattar åt roliga saker de berättar.

Han kommer med sin bil full av barn och gapar ut genom fönstret över en incident som precis hänt. En i min sons och mina egna ögon helt oförstående. Han kan förstå vad han pratar om, men inte över det han säger att hans barn upplevt. Visst har vi olika upplevelser. Men man kan inte stå ( i detta fallet sitta) och säga någonting som man inte sett.
Sedan är han djupt upprörd över att jag som förälder accepterar det.

- För det gör minsann inte jag! och jag är förbannad över detta.... säger han högt och skarpt...

Det enda jag får fram, som i två dagars tid varit j-vligt arg och hade kunnat be vem som helst flyga och fara, speciellt vid ett sådant här tillfälle, säger bara väldigt lugnt;

- Ja, jag märker det... men det är lite svårt att stå här mitt i gatan och inte veta vem som har upplevt vad. Men jag ska prata med honom...

- Sedan är det olagligt också!! säger han med kolsvarta ögon....och jag ska analysera detta och ta reda på vad detta är för något....

- Näää...det är inte olagligt....

- Det är det visst det!!!

- Nää...

Sedan kommer vi inte längre, det blir liksom moment 22.

Jo, nej, jo, nej, jo, nej....

De säljs i leksaksaffären och det står "Fun Trick Noise Makers..." Då kan det inte vara förbjudet och olagligt!