Jag har en katt - en jobbig sådan - men go ändå

Jag vet inte hur länge den här perioden ska hålla i sig. För det första fäller han kopiöst. Jag drar med borsten och jag väter mina händer, klappar honom både med och motsols för att få egna hårbetäckta vampyrliknande händer, allt för att håret ska bort. Jag som har lite grann fobi för det där med hårstrån, klarar inte riktigt av det där med massa hår överallt. Antingen ska det sitta fast eller så ska det bort...Antingen eller! Inga lösa grejer här. Inget mitt i mellan heller!

Sedan stryker han sig överallt. Han går framför mina fötter. Jag måste nu sova med stängd dörr för annars ligger han som en mössa runt mitt huvud och spinner något fruktansvärt högt. T o m så att en kompis jag pratade med i telefon undrade var det var som lät.

När jag öppnar dörren på morgonen, står han där. Han börjar då med att se vart mina fötter är på väg. Han tar samma steg, fast fem cm framför. Han har åkt iväg några ggr när jag inte hunnit parera, men han kommer lika fort tillbaka. Ska väl erkänna att han åkt iväg även en och två ggr eller fler även om jag hunnit parera, i ren frustration.

Han jamar, han vill nånting. Men han kan väl inte vara hungrig hela tiden? Och håret, kanske i detta fallet man ska kalla det för päls, det håller jag ju också på med hela tiden. Kattlådan är tömd, han blir kelad. Vad vill han? Vill han ha en tjej?
Han är i mycket stort behov av sällskap denna katt. Så go, söt och underbar, men ändå så förbannat jobbig.

Här sitter han och väntar när jag öppnar dörren på morgonen.

Jaa, jag ska komma nu. Ska bara ta ett kort på dig...

Här går han när jag börjar gå.
- Stanna, jag ska ta kort!

Jaaaa....duktig Simba.

Nu har han lagt sig på golvet bredvid mig här där jag sitter.

Det här kallar jag sällskapskatt!