Känslosamma BELLA

Jag har problem! Jag borde prata mer om mina känslor. Men det är inte så lätt när jag knappt själv vet varför jag känner vissa saker. Jag är en känslomänniska, jag lever i nuet och tar en dag i taget. Jag planerar mer än gärna saker, men man kan inte ta saker och ting för givet. Man ska leva och ha roligt medans man lever...

Simon sitter vid datorn och ropar plötsligt "Jag älskar dig mamma!", sådant värmer. Han är också en väldig känslomänniska, säger vad han tycker och känner. Både fysiskt och psykiskt. Vill gärna att man tar på honom, beröring och att man bryr sig om.
Vem gör inte det?! Vissa mer, vissa mindre. Jag blir alltid misstänksam när någon gör något för mig, utan anledning. Eller som att få en present utan anledning. Varför då? Kan inte förstå... Har det att göra att man inte är van vid det?

Jag har alltid gått genom livet med tanken att jag inte ska förvänta mig något, för man blir alltid så besviken om det inte blir som man tänkt.
Det som är mindre bra är det där med att jag inte tillåter mig att prata om det, försöker lägga det åt sidan, att allting är jättebra med ett leende som jag egentligen tror lyser igenom. Jag känner att det är en svaghet hos mig och känner mig såå liten om jag skulle avslöja mina innersta tankar och känslor. Bättre att låtsas som ingenting, att livet leker och att allting ordnar sig. Det är ju så jag vill det ska vara, kan man inte bara tänka så då? Mitt motto har alltid varit att tänka positivt och att allting ordnar sig. Oro är morgondagens bekymmer...
Jag har en vän som förklarade att när hon känner sig nere, så tillåter hon sig inte att känna så. Hon föser det åt sidan och därför blir allting mycket lättare. F-n vad bra, det ska jag också göra! Det är ju det jag vill i alla fall.