Telefonen ringde och S svarade, sedan såg jag att han satt tyst en lång stund. Plötsligt kommer han springande, ger mig luren och säger högt - Det är en arab i telefonen!

Jag kan inte säga att vi lärt våra barn att säga så och jag själv tyckte det lät oförskämt, det kanske inte alls var en arab? Det kanske rent utav var en turk? Men oavsett, så behöver man inte säga någonting mer än att tänka - Det här är en utlänning... som inte kan språket så bra.

Så idag har vi haft en lektion i det också.



Paret som skulle komma och titta på lägenheten kom kl 15. De kunde ingen svenska och hade kameror runt halsen. Fick plötsligt en bild framför mig om att jag själv också kanske skulle införskaffa mig ett band runt min kamera, så jag kan ha den hängandes runt halsen. Det hade varit bra i de lägen något hände och jag snabbt skulle behöva fota.
Samtalet gick i engelska, varav deras engelska var väldigt lik japanska. Wa yo mo fra he? Eller på engelska då: Why are you moving from here? Jag gjorde mitt bästa och härmade dom så att de skulle känna igen sin egna dialekt...istället blev dom grovt förolämpade vilket visade sig i deras förhållningssätt till mig. De spottade på mig och skrek...

Nej, f-n vad jag ljuger. Nu spårade jag ut igen. Jag skulle kunna bli en grymt bra novellskrivare tror jag, där jag hade kunnat hitta på egna historier...haha.
Okej, fortsättning följer. Iaf fattade de nog allt jag sa, men var nog inte intresserade av denna lägenheten verkade det som, när hon sa att hon skulle fundera i 6 månader ?? Eller var det då som vår kommunikation sprack?

Jag vet inte vad som är värst egentligen. Jag tycker det är hemskt synd om de som inte kan språket i det land där de bor. Det kan ju bli så många missuppfattningar när man inte kan ett språk. Kropps-språket är ju rätt bra annars. Då kan man ju tydligt se hur personen mår eller vad personen vill.
Man gör lite tecken till varandra och så är det klart.

Konstigt med vissa personer som man har så bra personkemi med att det känns som om man känt varandra i flera år. Ingenting känns konstigt och man är den man är. Det är inte många människor som man känner så med.

Jag har en gammal klasskamrat, vi ses säkert högst en gång om året. Varje gång vi ses, så känns det som om det vore igår. Allting sitter på sin plats med en gång, man skrattar och pratar som om ingenting hade hänt emellan. Det är så underbart och otroligt tycker jag.