Var är tangenterna?

Letar och famlar i mörker när jag skriver detta. Finns ingen lampa som kan lysa upp. Har ansiktet tio centimeter ifrån tangentbordet, då är jag nära!


Har idag delat ut de sista jultidningarna. Efter en lååång dag på jobbet åkte jag hemåt även där i mörker och hämtade lille Simon på skolan. Vi fortsatte vår färd mot Järntorget och in på Hagabadet och köpte ett presentkort till chefen på jobbet. Hon fyller 50 år imorgon, jag hoppas inte hon läser detta, och då är det inbjudning från Norden. Så mellan 12 - 15 imorgon kommer jag antagligen ha ett förkläde på mig och gå omkring och passa upp...det var väl mer eller mindre det hon sa idag, att vara lite egoistisk och mingla med gästerna, så om vi andra (2 st) kunde ta hand om gästerna när de kommer, ta emot paketen, hänga av dom jackorna, ge dom något att dricka...bla, bla, bla...



Jag kan inte danska, kan inte hjälpa det men jag förstår faktiskt inte. Har fått säga till flera ggr att dom får prata engelska med mig. Men det är en speciell dialekt dom har, som gör att danskan blir mer grötig. Norrmännen är ju mer lätta att förstå. Isländska? Näää! Finska? Näää!

Alla danskar röker också. Det är nog bara så.

Skulle färga håret på Tobias, lite ljusare, men det blev orange. Och då menar jag verkligen orange.
Stackaren får väl ha på sig mössa imorgon hela dagen. Han själv bara skrattade och sa att han såg ut som en kroat, som försökt färga håret blont. Sedan sa han "Croatia, five points" sedan gapskrattade han ännu mer och sa att han såg ut precis som mig i håret nu! Vad menar han?!

På jobbet idag under lunch pratade jag och min ekonomichef Johan lite grann om revisorerna som varit här. Jag berättade om att revisorn undrade varför skattekontot diffade varje månad på sociala avgifter? Jag mådde ju illa vid tillfället och sa till honom att sluta fråga så mycket...ja, men alltså hela j-vla huset gungade ju och jag själv trodde att jag skulle ramla baklänges, fick hålla mig i väggen när jag reste mig upp. Jag klarar inte riktigt det att bli pressad på såna frågor när jag mår illa och det känns som om världen ska ramla över mig.

"Det där känner jag igen, sa Johan. En gång när du och jag pratade om något invecklat i excel så sa du att du fick ont i huvudet, så gick du för att ta en huvudvärkstablett, men sen kom du aldrig tillbaka..."



Är jag verkligen så knäpp? Ja, det är jag ...men jag kan ju skratta åt det också...


HAHAHAHA