Jag har sovit några timmar och vaknade med ångest...
De två senaste dagarna har jag andats från halsen vilket man vanligtvis gör från magen. Nu ville jag bara skrika rakt ut. Klockan var kvart i sju när jag tog mina stavar och gick en runda i Ruddalen. Så skönt och befriande. Tårarna trängde fram och fråga mig inte varför, antagligen behöver man väl bara gråta ibland. Veckorna går och man ska vara så stark hela tiden. Man ska hinna med så mycket och motgångar ska man gå igenom ...

Igår kom X hem och var så rädd att X kissat ner sig, en kille i 19-årsåldern hade tagit X runt halsen och X hade lyfts upp i luften. X är ingen ängel, men det finns gränser för hur man bemöter mindre än sig själv. Jag sprang ut och försökte hitta idioten, men han var borta.