Ny gammal kontakt

Igår knöt jag en ny kontakt, egentligen inte helt ny, vi känner varandra sen innan lite grann. Men hemma på Willys stod vi säkert och pratade i en halvtimme, om saker som man kanske inte berättar för alla egentligen. Men man känner efter ett tag vem man kan prata med och jag tycker det är så förlösande att prata, att få berätta vad JAG känner.

Ibland kan jag känna mig lite obstinat eller tvärtom. Precis som barn/tonåringar. Någon säger
- Nu får du tänka på att inte göra så...
Då kan jag svara
- Jo, precis just så ska jag göra. Jag tror jag ska dessutom göra lite till...
Eller om någon säger
- Tänk på svordomarna
Svarar jag
- Fan vad skönt det är att svära! Prova du med...

Jag tror att det grundar sig i hur människor förr i tiden skulle bete sig på ett visst sätt. Man ska inte sticka ut, inte höras eller inte på något sätt vara annorlunda.
Jag återkommer hela tiden till hur j-vla stolt jag är över mig själv och vill att mina barn ska känna likadant över sig själva. Det har väl blivit som ett mantra för mig själv mer eller mindre. "Jag är den jag är och jag är nöjd med det."
(F-n heller att jag är...men jag vill att det ska vara så...)
Därför vill jag inte att folk ska säga till mig hur man ska vara, vad man får säga och inte säga eller göra.
Jag är jag. Jag tar ansvar för mig själv. Jag tar gärna emot råd. Men inga förmaningar! Jag vill ta egna beslut och jag vill göra det för min skull och inte för någon annans.

Dagen igår var mycket givande för övrigt, jag gjorde ett träningspass i flera timmar genom att upp och ner för mina trappor (3 tr) bära lådor, tunga som xxx för att sedan köra på en liten säck-kärra till huset bredvid. Detta gånger fem och när jag sedan fick se att min nya granne smög sig och gömde sig i svalen för att nyfiket titta vem det var som flyttade in, ropade jag "HEJ!! Här kommer jag!" Då stängde han sakta sin dörr. Gamla människor som är ensamma, dom tycker det är en stor grej när det händer något som en inflyttning. Jag ska bjuda in honom på kaffe någon dag.

Och vet ni? Jag saknar mina gamla människor! De där som jag arbetade med för några år sedan. Dessa människor har redan levt ett långt liv och har erfarenheter som bara de själva vet. Det är så intressant att sitta och lyssna på när de berättar om vad dom varit med om. (Kan bli långdraget, men man får inte vara stressad vid de tillfällena.)För just dom stunderna värdesätter dom väldigt mycket.

Och från det ena till det andra så har jag ont i armarna idag!!!!
Imorgon blir det BOX, ska du med???