- Hur ser han ut då? säger Annelie.
- Det är en tax med röd kappa, säger damen gråtfärdig.
- Är den lång eller kort?
- Vilken? svarar damen.
- Kappan, säger jag (men inte så hon hör) sedan bryter jag ihop och börjar skratta så jag nästan kissar ner mig.
Damen gick iaf vidare och ropade.
Annelie ropade tillbaka: Vad heter han???
- Röd kappa, röd kappa, ropade damen tillbaka helt frenetiskt och jag fick verkligen bita mig i tungan den här gången och hålla mig för skratt.
Näää, vad hemsk jag är, där går jag och skrattar när hon går och är helt förstörd över att hennes hund har sprungit bort, det är ju säkert som ett barn för henne!
Annelie ropade också:
- Han har nog inte sprungit så långt med sina korta tax-ben vetú!
Vi gick och tittade efter hunden, utan resultat. Hoppas verkligen att hon hittade honom.
Annelie sa med humoristisk värme i rösten till mig: Ellinor, det kallas för att vara labil, i den sinnes-stämning du är i nu. Du är inte riktigt klok...
- Ja, nej, kanske det. Det är väl därför vi är vänner och passar så bra ihop?!
Men om jag nu tänker efter så borde jag ändå vara stolt över att jag visar känslor! Gråta när jag är ledsen, bli förbannad när jag är arg (tränings-sak) och skratta när jag är glad. Man kan ju alltid be om ursäkt om man sårar någon på vägen...
Handlade mat för veckan och åkte sedan med Jean och barnen till Sävehofs Idrottshall. Jag blir verkligen rastlös av att vara ensam. Visst är det skönt att bara vara för sig själv, men bara i en stund. Matchen mot Sävehof slutade 21-17 till just Sävehof, men det var jämnt länge. Vår tränare fick gult kort och utvisning i två minuter och domaren såg verkligen ut att behöva sömn.
Väl hemma har jag nu packat lite, dammsugit och vikt tvätt. Väntar på att Sandra ska komma hem.
Så har den här helgen gått.
- Det är en tax med röd kappa, säger damen gråtfärdig.
- Är den lång eller kort?
- Vilken? svarar damen.
- Kappan, säger jag (men inte så hon hör) sedan bryter jag ihop och börjar skratta så jag nästan kissar ner mig.
Damen gick iaf vidare och ropade.
Annelie ropade tillbaka: Vad heter han???
- Röd kappa, röd kappa, ropade damen tillbaka helt frenetiskt och jag fick verkligen bita mig i tungan den här gången och hålla mig för skratt.
Näää, vad hemsk jag är, där går jag och skrattar när hon går och är helt förstörd över att hennes hund har sprungit bort, det är ju säkert som ett barn för henne!
Annelie ropade också:
- Han har nog inte sprungit så långt med sina korta tax-ben vetú!
Vi gick och tittade efter hunden, utan resultat. Hoppas verkligen att hon hittade honom.
Annelie sa med humoristisk värme i rösten till mig: Ellinor, det kallas för att vara labil, i den sinnes-stämning du är i nu. Du är inte riktigt klok...
- Ja, nej, kanske det. Det är väl därför vi är vänner och passar så bra ihop?!
Men om jag nu tänker efter så borde jag ändå vara stolt över att jag visar känslor! Gråta när jag är ledsen, bli förbannad när jag är arg (tränings-sak) och skratta när jag är glad. Man kan ju alltid be om ursäkt om man sårar någon på vägen...
Handlade mat för veckan och åkte sedan med Jean och barnen till Sävehofs Idrottshall. Jag blir verkligen rastlös av att vara ensam. Visst är det skönt att bara vara för sig själv, men bara i en stund. Matchen mot Sävehof slutade 21-17 till just Sävehof, men det var jämnt länge. Vår tränare fick gult kort och utvisning i två minuter och domaren såg verkligen ut att behöva sömn.
Väl hemma har jag nu packat lite, dammsugit och vikt tvätt. Väntar på att Sandra ska komma hem.
Så har den här helgen gått.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar