Gubben i lådan

Jag och några till lärde känna en kille som kom in som gubben i lådan och svassade runt och pratade vitt och brett med allt och alla. En riktig festlig gubbe tyckte vi då. Men vad fel man kan ha.

Det var egentligen en mycket ensam människa som plötsligt såg sig själv som ett offer, för enligt denna människan så var det fel på alla andra.

Han sa ofta att han hade mycket kontakter, att han inte hade några som helst ekonomiska problem men hade inget bra äktenskap. Han pratade ner sin fru mycket ofta. Rätt oschysst.

Han var utseendefixerad och fåfäng. Han gled med, vågade inte säga ifrån och var konflikträdd. Då är det lätt att skylla på andra. Jag genomskådade detta, trots att jag tyckte om honom. Han hade den där charmiga mjuka sidan. Köpte hans lögner några gånger tills jag tyckte det blev lite väl patetiskt... han kunde inte stå för det han sa...

...när han frågade om jag kokade kaniner, så tittade jag bara på honom. Det skulle aldrig falla mig in i att koka kaniner. Inte ens sänka mig så lågt att hålla på med sådana aktiviteter.

Det visade sig sedan att det var nog hans fru som kokade kaniner, åtminstone kändes det så. Det förstår jag. Vem som helst hade väl blivit galen med att vara gift med en sådan människa?!

Han berättade om otrohet om C 45 , hur snygg hans fru var, (precis som om det var utseendet dom levde på) och hur mycket han gillade fotboll.

Sedan lade han locket på, flydde och lät sitt jobb rinna ut i sanden.

Gubben i lådan, kallades han.