En god vän

Linda och jag har alltid varit vänner, ända sedan vi var 9 år. Då kom hon i sin pappas bil och var ny i klassen. Jag gick i Sätilaskolan och Linda var nyinflyttad från Tuve. Vi skulle åka på bussresa, vart kommer jag inte ihåg, bara att jag kände att jag gillade henne med en gång. Sedan den dagen har vi alltid varit vänner. Det senaste året har jag nog hållt mig undan bara, för att reda ut mig själv.

Visst är det bra? Istället för att gå till läkaren så gör man en utredning på sig själv, så nu har jag ställt min egna diagnos och den är väldigt svår att uttala och ännu svårare att stava, så därför kan jag bara säga att allting känns mycket bättre nu när jag själv vet om varför jag gör vissa saker och kommit till insikt.

Här är hon: Så himla bra!!!

Det här är vännen som man kan ringa mitt i natten, vännen som man kan prata om allt med, bara man får en syl i vädret ;) och även om man ringer efter en månad, så känns det som om det vore igår... det kallar jag vän och dom är lätträknade.