Varför är det så?

Jag vet inte hur man ska beskriva sin ledsamhet, när man inte riktigt vet själv varför man är ledsen. Man kan inte ta på det.

Idag åkte barnen iväg och allt blev tyst- som om tiden stod stilla. Helt ensam och i ett speciellt sinnesläge kommer många känslor fram och man tänker på allt och ingenting och plötsligt går jag tillbaka till -hur jag alltid känt mig värdelös.
Att vad jag än gör är det inte bra, det jag gjort kunde varit bättre -varför gjorde du inte så?

Att det du sa, var inte heller bra- du skulle faktiskt sagt så!

Kan självkänslan bli mycket sämre? Ja, det kan den säkert. Men just nu är det min integritet som jag pratar om. Som vanligt säger jag till mig själv, som jag fått lärt mig, att det finns alltid dom som har det värre.

Frågar någon om hjälp - kan du göra detta? då ställer jag hellre in mina egna redan planerade saker för att vara andra till lags och inte göra dom besvikna. Istället för att säga "Nej, tyvärr jag kan inte det, för jag är upptagen".

Så har det varit i många många år, så är det inte längre. Men jag känner mig ändå ledsen, för att det varit så. Jag har låtit mina barn stå undan många gånger för att inte göra andra besvikna. Jag gör inte så mer, det gör jag bara inte...